Ja, så var den plötsligt här, den första frostnatten. Den tar mig oftast på sängen. Allt det där jag skulle göra innan frosten. Nåja, det lär ju komma en ny sommar..
2011-års vår, sommar och hösten har varit ett enda töcken. Inte mycket som blev gjort i trädgården. Lite växter har hämtats bort, resten av dem får jag väl försöka komma på något annat att göra åt. Rosorna, liljorna, irisarna, dagliljorna och lite mer blir kvar.
Hade ingen aning om att jag hade så många perenner!! Men det är med sorg i hjärtat jag skiljs från mina små vänner - min man och jag har gjort små framstötar i rabatterna med tanken: ..nu ska vi bara slänga, inte tänka efter. Men vi har fått sluta efter en stund då min blomstersjäl har fällt tunga tårar och skickat tankar som: ...åh, minns du den? Den drog vi ju upp 2003 och den var ju så otroligt vacker..... ..och, nej! Den kan du ju bara inte..... Nej, det har varit hemskt.
Så mycken tankar och glädje och tårar och förhoppningar som jag sått bland mina gröna vänner är inte så lätt att förkasta. Bättre är att jag far bort och andra får utföra nidingsdådet - kanske jag inte kommer ihåg allt som fanns där för mig var sommar??
Men, nu skrev jag väl lite tungsint? Kanske beror det på att min far fått en ovanlig lungsjukdom som verkar marschera fram raskt och inget finns att göra. Känslan som nu besitter min kropp är en allmän känsla av meningslöshet - vad är det för mening med allt? Vem ska trösta och lugna mig i min ångest över att förlora min far?
Det lär ju finnas mening med allt, men jag har ännu inte kommit på meningen med något så ofattbart grymt. Ja, jag vet att livet är sånt, man föds och man dör....men, det är just därför det känns så totalt meningslöst...
Men, på något sätt "ordnar" allt upp sig och man kommer "igen"....
Min far för förra sommaren....
Det är många gånger bra att skriva när något känns jobbigt. Att sätta ord på det jobbiga tror jag hjälper till med bearbetningen. Jag förstår verkligen hur svårt det måste vara med dina växter. När det gäller din pappa hoppas jag du kan känna glädje över att du har en pappa som betyder så mycket för dig. Det är svårt att alltid se någon mening med livet.Jag vill i alla fall tro att det finns något större som vi kanske inte kan förstå. Kram från Margareta (Ros)
SvaraRaderaJa, nog är det svårt att se en mening med allt när livet ter sig så grymt. Har kämpat med den här känslan såå länge, men nu är det för hemskt - allt känns så onödigt! Det är långt mellan skratten.... Tack för din kommentar Margareta!
SvaraRaderaah jag har också en far som börjar bli skruttig .Mycket känslor och tankar som väcks .
SvaraRaderaKänner mej så tacksam då jag hittar någon annan som skriver om sina känslor runt det att förlora en älskad förälder .. då jag nu som äldre ändå kommit att fästa mej vid min far mer än tidigare .
Underligt att uppleva den närheten nu först och svårt att veta hur jag ska ta vara på den här tiden som ännu finns ..hoppas du kan känna den närhet som ännu finns mellan er ..
Sorg är något som ingen borde få uppleva! Min far gick bort 19 februari 2012 och jag kan fortfarande inte greppa det. Han fattas mig så att jag tappar andan när tanken slår mig, tanken att jag inte kan lyfta luren och säga Hej Pappa...
SvaraRaderaJag och pappa kom också varandra nära under de senare åren och då särskilt under hans sjukdomstid. Det är jag tacksam för, men jag får fortfarande ångestkänslor och känsla av slöseri när jag tänker på alla de åren vi missade. Man är ju odödlig innan döden slår till och går i tankar som ` ja,ja, det hinner vi med, eller det tar vi sen...´ Så om jag får ger dig ett råd, Candelia. Gör det mesta möjliga av det hela. Vill du vara mycket med din far, så var det. Fast egentligen spelar det nog ingen roll hur mycket tid man tillbringar, det är aldrig nog - man tänker ändå att `jag´ hade kunnat göra mer.... Men, man måste komma ihåg att man bara är en människa och man gör så gott man kan. Jag är evigt tacksam för den tid vi fick, trots att den blev alldeles för kort. Sorgen kommer man tyvärr aldrig ifrån, den kanske bleknar lite med tiden. Ujjj, vad jag saknar min pappa..... Kram!
åh tack för ditt omsorgsfulla svar!
SvaraRaderaSlump eller inte..tänk att jag råkade hitta hit igen .Nu ..jag tappade bort dej .
Synd att blogger inte har det systemet som finns i word press att man ser då nån svarat på kommentarer man gjort.
Det blir lätt så att besöka dem som kommer till den egna bloggen,då jag inte såg dej hos mej tänkte jag att du inte ville ha mer kontakt